Det är helt mysko, det är någon sådan knasig känsla jag har hela tiden. Det pirrar i magen, som om tusen fjärilar flyger runt. Nykär är nog den underbaraste känslan jag har varit med om, men hur länge är man det egentligen. Varje gång jag tänker på honom blir jag nervös, skakig och det pirrar i magen. Det är som när man står utanför dörren men precis innan man knackar på så letar man upp närmasta grej som man kan spegla sig i för att se så att håret ligger rätt, så att leendet ser ut som det lyckligast leendet på jorden som det faktiskt är. Slutligen knackar man på dörren påsamma gång man rabblar om samma mening om och om igen för att man ska veta precis vad man ska säga, ett djupt andertag, och DÄR öppnas dörren. Man möts av ett glatt hej och den där meningen man rabblat tyst för sig själv någon minut innan blir ett rent mummel. Det fumlar ord ut munnen, man är så nervös så man hänger inte med själv om vad man babblar om. Tillslut sätter han handen för munnen på än och sedan tar bort den långsamt på samma gång som han lutar sig fram och kysser än. Då rusar pirret genom kroppen och det känns som man svävar fram, man blir varm i hela kroppen och man tänker 'håll mig uppe'. Benen blir helt skakiga för man blir så nervös. Han öppnar ögonen igen och säger " välkommen in". Med fummlande steg går man in med pirret kvar. Hur ska jag nu göra för att inte skämma bort mig allt för mycket?.