Jag kan inte beskriva hur lycklig jag är just nu, jag svävar fram i livet och allt är bara helt underbart. För lite mera än 2 år sen förklarade jag mig själv som kär och lycklig. Jag var kär, men lycklig då? Jag ser tillbaka på hur mitt liv egentligen såg ut under den tiden. Jag levde med stress,oro, ångest, sorg, men också skratt och glädje. Även saknade jag en sak varje dag, och det var riktigt trygghet. Jag gick in i ett förhållande som höll i 2år 5månader och 26 dagar. Jag är inte ledsen över det alls. I det förhållandet fick jag mera eller mindre ta hand om en människa som aldrig hade klarat sig utan min och min familjs hjälp, det är mycket tack vare mig hon ens kunde leva här nere,och det är så otroligt tråkigt att nu få veta att man aldrig räckte till under de åren, även om jag la ner hela mitt liv, all min ork på henne. Ja, det fukade iallafall inte längre och det var just då, eller ja efter någon månad jag förstod att jag inte varit så lycklig som jag inbillat mig. Jag lär livet gå vidare, jag letade inte efter någonting speciellt i mitt liv, utan jag tog dagen som den kom. En dag dök han upp, jag vet inte vad som hände. Känslorna började fummla runt i min kropp, magen pirrade varje gång jag såg honom, varje gång jag var nära honom ville jag aldrig där ifrån. Jag valde att hålla tyst och inte berätta någonting, för vadå? Jag, lilla jag skulle väl aldrig lyckas med honom, han som har snygga brudar springandes bakom honom. Ja, jag valde iallafall att vara tyst ett jädrans lång dag, flera veckor. Tillslut kunde jag bara inte hålla tillbaka. Jag fick efter ett tag reda på att han hade fastnat för mig med och det gav mig verkligen en jädrans chock må jag lova. Vi kom närmare och närmare varann för varje dag, tillslut slog det till i huvudet. 'HAN SKA BLI MIN'. Yes, idag står jag här, kär OCH lycklig. Jag tror verkligen jag hittat den rätta nu. Det är nog som jag tidigare sagt. 'Det är när man slutar leta dom kommer fram'.Sant som sagt. Jag var 14 år första gången jag kände kärlek, men för att uppleva den på riktigt så måste man känna tryggheten och lyckan också som jag aldrig gjorde den tiden. Idag känner jag den på riktigt, jag känner hur lyckan rusar omkring i min kropp, jag känner också en trygghet hos honom som jag inte känt tidigare. Det är just detta jag behöver! Jag älskar honom så starkt. Nu är både jag och han snart 17 år, vem vet. Kanske blir vi gamla tillsammans. Ingen vet;) Påtal om honom kom jag nu på att han snart kommer hit. Dags att kliva upp!. DAGENS UPPSATS, AVSLUTAD. Haha Hejdå