Att veta om att något snart kan vara borta, bara sådär trodde man innan skulle vara enkelt. När man väl står där, just i den stunden då man får reda på sanningen så är man inte lika säker, trygg, glad och beredd längre. Då är den där "enkelheten" borta. Man skrattar till lite och tar det inte på allvar framför andra. "Vadå styrkan finns ju kvar?"

Nej, den är borta. Styrkan försvinner med tårarna, rädslan och oron. Hur kommer det bli sen, hur kommer andra vara, hur kommer jag vara, kommer jag tänka på det hela tiden? Man vågar inte riktigt berätta för andra, men ändå är det just det man behöver göra för att dom ska förstå, men det är för svårt. Det bränner i ögonen men man försöker hålla tillbaka, det går inte så man går där ifrån. " Vänta jag ska bara hämta en sak". Borta i 2 minuter, ingen förstår vad man gjorde. Någon frågar. "är du okej?". Klart att jag svarar ja, uppmärksamheten i detta är det värsta som finns. När folk frågar och man inte vet vad man ska svara. Jag förbereder mig på det värsta nu och ber för att allt löser sig. Jag tror ni förstår vad texten handlar om. Inte om vem/vilka för det är endast mina nära som vet, men vad jag pratar om förstår ni nog. Förlåt för tragisk text här, men behövde skriva lite

Nu tänker jag faktiskt hoppa ner under täcket, värma mig och kika på en film som jag också ska somna till. Måste vara pigg i skolan imorgon:) Godnatt!