Jag vet inte varför men det är en del tänkande på saker just nu. Just nu tänker jag på en otroligt nära person till mig, han har en vän, en vän som försvann från honom. Dom var så nära man vänner man kunde bli men drogerna dog sin plats, och det försvann mellan dom. Jag kommer inte skriva några namn här för det bör inte komma ut så min "nära person" är min vän. Min vän förlorade alltså ja, sin bästa vän på grund av alla drogerna som kom emellan dom och gör än idag. Han är lika gammal som jag är och redan fast i det. När min vän berättar om honom, när han säger hur nära vänner dom var, hur kul dom hade. När han säger " jag  hade en vän men drogerna tog över honom" så gör det ont i hjärtat. Att se på min vän nästan med tårar i ögonen medans han ger mig sin telefon för att lyssna på en låt som får honom att tänka på sin förlorade vän så svider det. Jag såg i min väns ögon att det gjorde lika ont i honom, nej mycket ondare i honom, det syntes hur mycket han saknar sin förlorade vän, det syntes hur ont det gjorde i hans hjärta och det syntes hur mycket han ville hjälpa honom. Det är någonting som hindrar, någonting som gör att han inte vill berätta för någon om sin förlorade väns problem. Jag önskar jag själv kunde göra någonting, jag önskar att jag kunde berätta för någon som kunde hjälpa honom, men jag kan inte.