en beskrivning
Jag vill träffa honom, hålla om honom, se hans underbara familj. Jag vet inte om jag vågar, kommer dom få se mina tårar? Jag vet faktiskt inte, ska jag riskera det?. Jag känner svek, saknad, ilska och så mycket mer. Hur kan en person ändra sig så snabbt, hur kan en person inte ta emot det någon annan gör. Tänk dig att få höra att du gjort fel när du försöker hjälpa till, att du misslyckas, att du är dålig, att du måste sluta vara som du är när du inte vill förändras, tänkt dig att få höra det, inte bokstavligt men det menas på de sätten. Hur skulle du känna i de stunderna. Skulle du springa med ett leende på läpparna eller skulle du ställa dig på knä och be för att en dag nå din dröm att bli som andra och inte vara den du är, bli någon bra, någon som gör rätt och inte fel.
Jag känner en saknad till den jag förlorade 20 december 2007, någon som självmant avslutade sitt liv. Min flickvän. Jag känner en stark saknad till henne idag, idag när jag borde vara glad. Hur kunde hon, varför, hur exakt, vad hände, vad kunde stoppa det, kunde jag stoppa det?
Det är så otroligt många frågor jag haft i flera år men det finns inte en enda människa som kan svara på det.
Jag känner en svek över att jag försökte hjälpa till, jag försökte fixa till någotning som jag förstört. Jag ville hjälpa och göra det rätt men det jag fick höra var ungefär hur dum jag var, hur fel jag gjorde även när jag försökte rätta till det. Jag kände en sådan svek att jag kunde smaka på mina egna tårar, att jag ställde mig på knä med händerna för ansiktet och sa flera gånger om 'Varför just jag, kan jag inte få bli normal nu?'
Jag känner en ilska över att någon jag kallade bästa vän är som två personer, ena sekunden den ängel som kretsar runt mig, den andra stunden djävulen som skriker sina onda ord. Jag känner ilska över att jag säger att jag älskar denna vän så otroligt mycket, att jag ständigt blir lurad och tror på att det finns riktiga vänner. Jag känner ett hat över mina egna tankar som aldrig stoppar.
Jag känner att jag tappar kontrollen över mig själv, väggar, speglar, bord, stolar, allt vill jag bara slå sönder. Händerna skakar, hjärtat klappar hårdare, pulsen stiger och ilskan kryper.
Idag är den dag då tankarna yrar omkring och jag gräver ner mig själv.
Förlåt för att jag skriver såhär nu, men tankarna formade ord och dom behövde ta sig ut. Jag behövde tömma tankerummen, jag behövde tömma för att allt nytt ska få sin plats. Nu stoppar jag och slutar skriva.
over and out
Kommentarer
Trackback
