Jag namnger ingen - en text om känslan
Jag tittar upp mot våran himmel som idag är grå med lite ljusrosa skimmer. Det är en tanke som finns där inne i mitt huvud som alltid kommer tillbaka. Det var när jag stod och pratade med din mamma som jag fick en bild av allting, men ändå var det någonting jag inte förstod. Hon berättade att hon tidigare upplevde ett hav av ljud, höger, vänster, bak och fram, det var ljud exakt överallt. Jag förstod egentligen inte riktigt vad det var som skulle var fel. Sedan år tillbaka har jag upplevt livet som kaos, stress och ljud överallt, en stor oro över det mesta. Det där lugnet hon sa att hon tillslut fick känna av när hon fick den hjälp hon behövde, det lugnet skulle jag en dag vilja känna av, det verkade så underbart. Jag förstod inte helt, men jag vet hur det är att ständigt känna sig så ensam, som om man är helt annorlunda, man är inte lik någon annan alls. Det är en ensamhet som ibland bara gör ont. Det finns andra svårigheter jag upplever i mitt liv. Rätt och fel. Vad är det egentligen, jag har aldrig kunnat skilja på just rätt och fel, allt är rätt och allt är fel. Hur ska jag vara då om jag går in på det ämnet, hur ska jag betee mig?
Jo, vara mig själv, men vem är jag? Jo,en glad tjej, lycklig och kär, men också en tjej som inte vet riktigt vad felet är. Jag har faktiskt undrat många gånger vad det är som inte stämmer, är jag så ensam om att vara såhär, ha det såhär. Det är inte många som förstår därför känns det så underbart att din mamma har en erfarenhet och förstår mig på ett annat sätt. Jag är ofta rädd för att visa hur jag är framför andra, jag är ofta rädd för att dem ska tycka illa om mig, tycka jag är så annorlunda och konstig. Varför är det så, varför är jag just den som är annorlunda? Det är en fråga jag ständigt stället mig själv, men kommer aldrig fram till ett svar. Finns det ens ett svar eller är det bara såhär det ska vara?
Jag önskar att jag en dag fick vara som andra, eller ja. Iallafall känna mig lugn, inte stressad, inte tycka att det mesta är svårt att göra som exempel det mesta i skolan, vet vad rätt och fel är helt och håller, kunna tänka innan jag säger saker och till sist, inte blir så arg fort.
Att bli arg som ofta kan bli är riktigt jobbig, att slå i saker utan att ha kontrollen till det är någonting jag kan gråta över idag. Det tar på min energi och jag tappar bort mig själv för den stunden. Det kan vara vad som helst. Exempel: Saker görs/är inte på samma sätt som det varit alla andra dagar, schemat i skolan ändras lite plötsligt, saker och sånt står där de inte brukar stå, någon säger fel ord till mig, någon går emot det jag tycker, massa sådana saker,löjliga små saker som egentligen inte är någonting ur andras ögon. Sånt jag inte behöver bli arg på egentligen men det bara blir så utan att jag hinner förstå det själv. Nu måste jag sluta skriva, behövde bara få ur mig lite ord. Personen jag egentligen vill ska läsa detta, eller egentligen två, dem två jag skriver till, hoppas jag läser detta en dag, och verkligen förstår att det är inte meningen av mig att vara konstig och ibland inte alls som alla andra, men jag försöker få reda på ett svar. Hejdå
over and out
Kommentarer
Postat av: Michaela
Asså gumman, du är verkligen inte konstig. Du är en av de underbaraste och jag kan lova att jag är inte den enda som tycker så!
Du har ett hjärta av guld, ändra aldrig på de.<3
Trackback
