Det var en jobbig timma i kyrkan, med kistan framför oss, minnena i huvudet, tårarna nerför kinderna, och musiken. Morfar, jag älskar dig, jag saknar dig. Minns så väl alla gånger vi varit hemma hos er, räknat alla tomtar, 800 nu eller vad var det? Ätit god mat och tjatat om att springa ner i källaren för att hämta massa drickor. Jag minns också när jag innan jul sa till mamma att jag skulle ge dig någonting till speciellt och super fint, du hade blivit sjuk så jag ville visa att jag är med dig! Jag hann aldrig, men jag vet vad jag hann med, jag hann ge dig min kärlek, jag hann ge dig glada dagar och huvudsaken är att jag fick träffa den människa med varmast hjärta. Andreas (storebror) som av oss barn stod dig närmast grät idag, det var första gången jag såg honom gråta, han grät som aldrig förr och det gjorde ont att se, han saknar dig, han älskar dig. Alla dina kusiner höll ett fint tal vid kistan, " nu står vi alla kusiner här och du lämnade oss först, du har ett hjärta av guld och vi kommer dig alltid minnas.....". Det var så himla fint, alla minnen, allt dom sa om dig. En vän till dig tackade för att du fick henne till att få ett fast jobb, utan dig hade hon inte klarat det, hon tackade för att du alltid fanns där för henne, och för att du kom på hennes 50 årskalas när alla andra struntade i henne. Din fru, Lena, hon grät jätte mycket och sa att hon saknar dig, och att hon aldrig kommer sluta älska dig. Du är fantastisk!

 

Du var för ung, men sjukdomen tog över. Inom mig kommer du alltid finnas kvar, jag kommer alltid minnas dig som den finaste människan på jorden.